Jämställdhet

Under vår praktik i Indien har vi besökt tre grupper som Svalornas partners arbetar med. Det har varit intressant att se hur de alla kämpar med liknande problem men hur vitt skilda grupperna är ifrån varandra och hur annorlunda dynamiken i grupperna är. Vi har besökt ett ursprungsfolk, ett nomadfolk och en by i Himalaya där 90 % var kvinnor. Det är kanske för att jag själv är kvinna men jag har tyckt att det varit extra spännande att se och uppleva hur kvinnorna har det.

Ursprungsbefolkningen anses vara mer jämlik än andra grupper i Indien. En av anledningarna är att de ofta arbetar tillsammans och delar på uppgifter och ägodelar i gruppen. I och med att man delar och måste komma överens i gruppen minskar risken för att en man ska bestämma eller utöva makt över en kvinna. Under vårt möte med ett ursprungsfolk i Western Ghats är det tydligt att männen och kvinnorna delar på arbetsuppgifterna även om vissa uppgifter traditionellt anses vara manliga respektive kvinnliga. T.ex. honungssamlandet, som utgör en del av deras inkomstkälla men framförallt en del av deras identitet, anses vara en typisk manlig uppgift och ett mandomsprov som de unga männen måste gå igenom. Det har dock funnits kvinnliga honungsjägare i byn som vi besökte. När vi pratade med folket i byn så var det männen som dominerade samtalet men kvinnorna inflikade och de skämtade fritt sinsemellan. Den äldre kvinnan skämtade med sin man om att han snart inte skulle ha några tänder kvar och berättade en historia för oss om hur en elefant en gång hade kommit in till byn och ätit upp deras honung.

I byn Narainbagar i Himalaya var majoriteten kvinnor. På mötet om skogsrättigheter som vi deltog i var det uppemot 30 kvinnor och fem män. Männen i sina naturfärgade kläder försvann i havet av alla färgglada saris och när de skulle säga nåt så hade de svårt att få en syl i vädret.  Kvinnorna var väldigt frispråkiga och verkade ha en stark sammanhållning. Många av männen hade lämnat byn i jakt efter arbete vilket betydde att kvinnorna hade lämnats ensamma att ta hand om allt där hemma. Detta har gjort att kvinnorna varit tvungna att söka mer stöd hos varandra än vad de annars skulle göra och att banden och beroendet mellan dem har blivit ännu starkare.  När kvinnorna fick frågan om vem som bestämmer i äktenskapet så sa de med ett leende på läpparna att de nog skulle rådfråga sina män om det gällde att köpa något så stort som en buffel. Kvinnorna i Uttarakhand är kända för att vara starka kvinnor, det är de som startade trädkramarrörelsen i Indien som har blivit en känd rörelse även i Sverige.

Hos Van Gujjarerna, som är ett nomadfolk, lever familjerna relativt åtskilda från varandra. Var familj äger egna bufflar men de går samman när de ska vandra till sina sommar- eller vinterläger. Då går männen ofta först med bufflarna som är rastlösa. De beger sig av tidigt på morgonen medan kvinnorna startar sin vandring senare och vandrar långsammare tillsammans med barnen. Bland Van Gujjarerna träffade vi många starka kvinnor, men de var inte med på mötet som arrangerades för vårt besök utan satt för sig själva i köket. Från kvinnornas berättelser förstod vi också att det är männen som fattar alla de viktiga besluten i familjen. Jag fick känslan av att kvinnorna inte finner lika mycket stöd hos varandra som kvinnorna i Narainbagar. Familjen är kärnan och jämlikhet mellan en man och en kvinna i äktenskapet verkar vara väldigt olika från familj till familj.

Gangesfloden

Landskapet i Himalaya är helt otroligt vackert och det är i västra Himalaya i Uttarakhand som vi var där Gangesfloden börjar och är som klarast.  Gangesfloden är Indiens näst största flod och bildar med en mängd bifloder ett av världens största deltaland på 82 600 km. Den  är livsviktig för hundratals miljoner människor då floden bevattnar världens mest tättbefolkade jordbruksbygd och ger dem både mat och dryck. På grund av utsläpp och avfall från både industrier och människor är floden kraftigt förorenad.

Gangesfloden som även är kallad ”Den himmelska floden” har en stor symbolisk och religiös betydelse och är ansedd som en av hinduismens mest heligaste platser. I flera tusen år har just denna flod varit en symbol för liv och renlighet där hinduer samlas för att utföra sina religiösa cermonier. Ett bad i den himmelska floden betyder att man renas och därmed blir av sina synder. Många äldre och sjuka hinduer vill leva sina sista dagar i staden Benares vid floden och deras önskan är att få sin aska utspridd i floden efter att de har gått bort.

Forest Rights and Agency

I tonåren var jag väldigt intresserad av fotografi och fotograferade mycket men när jag började studera slutade jag mer eller mindre. I Indien och framför allt på  fältresorna väcktes mitt intresse på nytt och jag ser fram emot att investera i ett nytt objektiv. Idag har jag varit och fått några foton utskrivna! Här kommer ett par till  från vår fältresa…

Narainbagar

Efter vårt besök till SOPHIA, fortsatte vi vår resa upp till Narainbagar i Himalyas där vi besökte partner organisationen UYRDC. Även här fick vi chansen att delta i ett möte som UYRDC hade anordnat med byborna för att diskutera bland annat Forest Rights Act och lagens implikationer. Kvinnorna deltog mycket aktivt i de livliga diskussionerna, och mot slutet av mötet var det ungefär 40 människor som hade samlat varav 90 % var kvinnor. Vi var glada över att se att så många kvinnor deltog då detta ofta inte är fallet, också över hur otroligt engagerade de var. När männen under mötet ville få en syl i vädret, ställde de sig upp och talade högt. Mötet varade i ungefär tre timmar och var även fyllt med berättelser om bybornas vardagsbekymmer, livstil och sånger om deras kärlek till skogen. Elinor och jag blev utpekade till att sjunga för dem med, dock kom vi  inte på några svenska skogsvisor så vi sjöng ”hej tomtegubbar!”, vilket fick kvinnorna förtjusta och en kvinna brast ut ”låten får mig att vilja röra på mig!”.Kvinnorna vandrar över 10km dagligen för att samla foder till djuren, vid den här årstiden växer inte gräset nära och de får vandra ytterligare längre upp i skogen för att fylla sina korgar med gräs. De arbetar även två timmar om dagen som är del av myndigheternas anställningsprogram som ska försäkra dem 100 dagars arbete, de berättar att i verkliga fall får inte alla detta arbete försäkrat. Men så länge betalningen kommer in för de dagar de kan arbeta vill de inte klaga. En kvinna säger skämtsamt ”vi är kämpande krigare, om du ber den äldsta damen i gruppen att klättra upp i ett träd så kommer hon att göra det!”.

Besök hos Van Gujjarerna

Vi har under en vecka varit i Himalaya för att bland annat besöka Van Gujjarerna som Svalorna arbetar med. Van Gujjarerna är ett nomadfolk som lever av buffelskötsel. På vintrarna bor de i skogarna vid Himalayas fot och på somrarna uppe på de alpina ängarna.

Amanda och jag kände oss priviligerade över att få sitta hos Van Gujjarerna och få höra dem berätta om deras liv. Deras liv är så annorlunda från våra att det kändes overkligt att sitta hemma hos dem nästan som att vara fysiskt närvarande i en film. Vi hade bjudits in till ett möte för både män och kvinnor. Som vanligt blev vi bjudna på sött te när vi kom. Programkoordinatorn från SOPHIA, Manto, började småprata lite med människorna i byn, samtalet rörde bufflarna, deras årliga vandring som snart skulle påbörjas och generellt vad som hänt sedan sist. Ju längre tiden gick desto fler män dök upp. Till slut är det ca 20 män och en kvinna i hyddan.

Efter ett tag så fick vi chansen att lämna mötet och gå ut och prata med kvinnorna som satt i köksavdelningen. Stämningen i köksavdelningen var mer avslappnad, barnen sprang runt och lekte och kvinnorna fortsatte med sina göromål när vi satte oss ner för att prata med dem. Jag tror att det spelade stor roll att det bara var kvinnor i rummet för de berättade väldigt öppenhjärtigt för oss om sina liv. Hur det är att leva som nomad och vad kvinnans roll är i deras samhälle. De berättade att de flesta sysslorna delas lika mellan män och kvinnor, men att det är mannen som bestämmer i viktiga frågor. En av kvinnorna berättade att om hon hade fått välja så hade hon stannat i skogarna under sommarhalvåret men hennes man vill att de ska vandra. Vandringen kan ta upp till 20 dagar och de reser med alla sina tillhörigheter och boskap. De minsta barnen bär de och de vandrar även om de är sjuka eller gravida. Just sjukvård är något som oroar dem och som nästan är omöjligt att få under färden. Även om kvinnor har rätt till att ärva så är det mannen i familjen som bestämmer hur mycket de får ärva. Det förekommer att kvinnan i äktenskapet äger mer än mannen på grund av att hon har ärvt från sina föräldrar eller om mannens bufflar har dött. Detta ger kvinnan en säkerhet ifall hon skulle skilja sig eller om hennes man skulle omkomma. En av kvinnorna berättade att hennes systers man lämnade henne för att hon inte kunde få barn och gifte sedan om sig med en annan kvinna.

Vi besökte en familj som skulle resa om fem dagar, familjens överhuvud tycks vara kvinnan Supi då hon tog mest plats och talade mest. Hon är en av de få av Van Gujjarerna som kan läsa vilket gör att hon får en viktig roll och mycket respekt i samhället. Många kommer till henne när de behöver få någonting läst. Hennes man gick samma kurs för att lära sig att läsa men han var inte lika begåvad som Supi och lärde sig aldrig. Supi interagerar mer med männen och är mer skämtsam än de andra kvinnorna vi möter i samhället. Hon skämtar med Manto och säger att han inte längre är den hingsten han var en gång i tiden. Förr i tiden så dög han minsann till något. Vi får höra från SOPHIAs personal att hon älskar att få män att rodna med sina ibland lite grova skämt. Men även en stark kvinna som Supi börjar känna av det hårda livet som nomad. Hon börjar närma sig 40 och har varit gravid 12 gånger. Hon känner att hennes kropp börjar bli svag och att det blir hårdare och hårdare för henne att göra den långa vandringen två gånger om året.

Regn i Bangalore

Enda sedan vi kom hem från vår andra fältresa, till norra Indien på Himalyas berg, har vi haft fullt upp på kontoret. Det just nu ansökningsperiod och vi har precis blivit klara med vår del och har nu fått tid till att skriva artiklar om fältresan. Både Elinor och jag reste på olika håll helgen innan fältresan, hon till Kerela och jag till Goa. Det är alltid lika skönt att komma tillbaka till Bangalore efter en lång resa. Innan jag kom till Indien hade jag fått höra från olika håll att Bangalore inte var någon ”hit”, men jag tror att det är väldigt annorlunda att bo här eller att komma hit som turist. Fast trafiken och avgaserna tröttar ut en så finns det alltid något att göra efter en lång arbetsdag. Vi har  byggt upp en vardag här och har träffat så många nya fina vänner och det är de som gör den här staden till ett hem.  Vår resa börjar lida mot sitt slut och jag känner mig väldigt tankspridd. Tänker på alla fina nya vänner vi skaffat, på bönderna och stambefolkningen vi fått chansen att träffa och på allt vi har lärt oss inom vårt arbete på IO och ute i fält, det var varit en otrolig resa som jag alltid kommer att minnas och erfarenheter jag alltid kommer att ta med mig.

Vi lämnar Indien precis innan regnet kommer i juni-augusti. Även fast det inte är monsunsäsong ännu så har vädret under den senaste veckan skiftat väldigt mycket. Till och med lokalbefolkningen klagar på värmen något som tydligen är mycket ovanligt att höra, inte som oss svenskar som tycks skylla allting på vädret. Det har varit otroligt kvavt och regnet hänger i luften. Jag minns inte sist jag blivit så glad som jag blir när det regnar här. Nu ligger temperaturen kring 34 grader vilket vi har vant oss vid att vara en ganska behaglig temperatur. De små regnskurarna är en otrolig lättnad och jag påminns om den friska lukten av ett svenskt sommarregn. Nog skrivet om väderleken. I helgen var det många roliga event här så därför stannade jag och Elinor i Bangalore. På måndag börjar vår ledighet och vi tänkte åka iväg på sol och badsemester, ska bli jätteskönt!

Nandi Hills

Ca 60 km utanför Bangalore ligger ett bergområde vid namn Nandi Hills. Berget har fått sitt namn från en staty av Nandi som står vakt utanför Yoganandeeshwara templet på toppen. Den här vackra platsen, nästan ovanför molnen, är en perfekt utflykt när stadens stress och traffik känns tung. Från klippan Tipu’s Drop har man en fin utsikt över sjöar, öppna landskap och små byar.Berget kryllar av apor. En av dessa apor ville åka tillbaka med oss till Bangalore och hoppade in i vår bil, apan hade nog fått för sig att vi nu var bundisar efter att den tidigare stal min dryck rakt ur handen på mig.