Under vår praktik i Indien har vi besökt tre grupper som Svalornas partners arbetar med. Det har varit intressant att se hur de alla kämpar med liknande problem men hur vitt skilda grupperna är ifrån varandra och hur annorlunda dynamiken i grupperna är. Vi har besökt ett ursprungsfolk, ett nomadfolk och en by i Himalaya där 90 % var kvinnor. Det är kanske för att jag själv är kvinna men jag har tyckt att det varit extra spännande att se och uppleva hur kvinnorna har det.
Ursprungsbefolkningen anses vara mer jämlik än andra grupper i Indien. En av anledningarna är att de ofta arbetar tillsammans och delar på uppgifter och ägodelar i gruppen. I och med att man delar och måste komma överens i gruppen minskar risken för att en man ska bestämma eller utöva makt över en kvinna. Under vårt möte med ett ursprungsfolk i Western Ghats är det tydligt att männen och kvinnorna delar på arbetsuppgifterna även om vissa uppgifter traditionellt anses vara manliga respektive kvinnliga. T.ex. honungssamlandet, som utgör en del av deras inkomstkälla men framförallt en del av deras identitet, anses vara en typisk manlig uppgift och ett mandomsprov som de unga männen måste gå igenom. Det har dock funnits kvinnliga honungsjägare i byn som vi besökte. När vi pratade med folket i byn så var det männen som dominerade samtalet men kvinnorna inflikade och de skämtade fritt sinsemellan. Den äldre kvinnan skämtade med sin man om att han snart inte skulle ha några tänder kvar och berättade en historia för oss om hur en elefant en gång hade kommit in till byn och ätit upp deras honung.
I byn Narainbagar i Himalaya var majoriteten kvinnor. På mötet om skogsrättigheter som vi deltog i var det uppemot 30 kvinnor och fem män. Männen i sina naturfärgade kläder försvann i havet av alla färgglada saris och när de skulle säga nåt så hade de svårt att få en syl i vädret. Kvinnorna var väldigt frispråkiga och verkade ha en stark sammanhållning. Många av männen hade lämnat byn i jakt efter arbete vilket betydde att kvinnorna hade lämnats ensamma att ta hand om allt där hemma. Detta har gjort att kvinnorna varit tvungna att söka mer stöd hos varandra än vad de annars skulle göra och att banden och beroendet mellan dem har blivit ännu starkare. När kvinnorna fick frågan om vem som bestämmer i äktenskapet så sa de med ett leende på läpparna att de nog skulle rådfråga sina män om det gällde att köpa något så stort som en buffel. Kvinnorna i Uttarakhand är kända för att vara starka kvinnor, det är de som startade trädkramarrörelsen i Indien som har blivit en känd rörelse även i Sverige.
Hos Van Gujjarerna, som är ett nomadfolk, lever familjerna relativt åtskilda från varandra. Var familj äger egna bufflar men de går samman när de ska vandra till sina sommar- eller vinterläger. Då går männen ofta först med bufflarna som är rastlösa. De beger sig av tidigt på morgonen medan kvinnorna startar sin vandring senare och vandrar långsammare tillsammans med barnen. Bland Van Gujjarerna träffade vi många starka kvinnor, men de var inte med på mötet som arrangerades för vårt besök utan satt för sig själva i köket. Från kvinnornas berättelser förstod vi också att det är männen som fattar alla de viktiga besluten i familjen. Jag fick känslan av att kvinnorna inte finner lika mycket stöd hos varandra som kvinnorna i Narainbagar. Familjen är kärnan och jämlikhet mellan en man och en kvinna i äktenskapet verkar vara väldigt olika från familj till familj.